ANNONS

Renate Löfvenhamn beskådar med visst vemod platsen där den välväxta granen i 20 år haft sitt hem. Det resliga trädet trängde till och med undan uppfartens asfalt, varpå den nu fullgör sin granna tjänst i en ny roll som julgran vid gruvan. “Ett fint ställe, och förhoppningsvis gör den besökarna till gruvan glada”, säger hon.
Foto: Sonny Jonasson

Gruvgranens grenverk bär ljusa minnen

FALUN. Nu sjunger granen sin sista grannlåt, som blickfång vid Falu gruva. Ägarinna är Renate Löfvenhamn, Källviken. – När den fälldes till marken kunde jag inte hålla tårarna borta.

Det är med människor som med djur och natur. Diffusa delar av samma kosmiska rävspel.
Saker och ting kan betyda mer än det för ögat uppenbara. Som en gran, exempelvis.
– Jag tog honom från banvallen bredvid järnvägen för tjugo år sedan, berättar Renate Löfvenhamn.

Planen avsåg att placera den lilla barrväxten i kruka i fönstret. Något som Renates nu ledsamt nog framlidne make Göran motsatte sig.
– “Ska du ha en gran i fönstret? Nej, den där ska vi sätta ut”, minns en småskrattande Renate sin mans propå.
Sagt och gjort – granen fick slå rot i trädgården, och det var en möjlighet som förvaltades på bästa sätt.
– “Väx nu”, sade jag till honom. Jag pratar med alla mina träd och blommor, det finns en harmoni i det. Och som denna gran växte.

Den välmående granens livliga grenverk sträckte sig till sist lika högt som den Löfvenhamnska flaggstången på egendomens framsida.
– Trots att det var en barrväxt var den alldeles mjuk. Man kan nästan tänka sig att den ville tacka mig för att jag tog den från banvallen, att den fick växa på en bra plats, säger Renate Löfvenhamn.
– Den växte hela vägen in i och under asfalten på uppfarten. Jag övervägde att ta bort den och såg att kommunen sökte julgran till Stora torget, utvecklar hon.

Den ansågs dock snäppet för liten för torget, men kort efteråt hörde Falu gruva av sig och lade an på den ståtliga granen.
– När den fälldes till marken kunde jag inte hålla tårarna borta, det var som att förlora en del av min själ, berättar Renate.
– Granen var en symbol för så många saker och betydde väldigt mycket för mig. Men nu får han avsluta sitt verk på en fint ställe och gör förhoppningsvis besökarna till gruvan glada, framhåller hon.

Renate Löfvenhamns livsgärning från då till nu är färgstark. Hon har manövrerat monstruös lyftkran vid båtvarv i Spanien, under rådande Francoregim. Hon har drivit mångårig tolkverksamhet, fotoalbumet innehåller både blekta och bjärta minnen från världens många hörn. Och Källvikens äldsta hus fylls inte sällan av Beethovens barocka toner.
– Jag är nog en lite udda människa, anför hon avväpnande.
– Och jag älskar att vara i skogen. När jag är ledsen går jag där och pratar med dessa träd som stått där i hundratals år. “Se till att universum tar väl hand om mig”, kan jag säga. Jag älskar det här området runt Runn, och jag skulle alla dagar i veckan välja Falun framför franska rivieran.

Publicerad i Annonsbladet (Falun) vecka 50 218.

Dela på facebook
Facebook

ANNONS

Reporter

ANNONS

ANNONS