Montenegro är knappt hälften så stort som Dalarna och har ungefär lika många invånare som Göteborgs tätort. Så det finns en god chans att man aldrig mött en montenegrin.
Men den som klipper sig på Stens frisersalong i Hedemora gör det.
Det är där Dzemal Dautovic sköter om sina kunders frisyrer. Samtalsglad och flink i fingrarna ger han intrycket av att vara en som älskar sitt jobb, alltid har gjort det och alltid har velat bli just frisör. Men så var det inte från början enligt Dzemal.
– Min pappa var lastbilsförare och det ville jag också bli. Men pappa sa nej. Han tyckte inte att jag hade en kropp för det. Det var för tungt. På den tiden var vägarna dåliga och man fick ofta punktering och måste byta däck. Det var han som tyckte att jag skulle bli frisör.
Han skakar på huvudet när han får frågan om han inte själv fick bestämma vad han ville bli.
– Nej, på den tiden var pappas ord lag.
Så Dzemal utbildade sig lydigt till frisör fast han inte gillade det i början. Men när Dzemals pappa ansåg honom för klen för chaufförsyrket så verkade armén ha en annan uppfattning om hans fysiska förmåga. För när det var dags för lumpen sorterades han in som marinsoldat.
– Staten frågade inte. De tittade på kroppen, godkände den och sa ”kör”.
Och att Dzemal gjorde militärtjänst som marinsoldat skulle få betydelse längre fram i det land som då fortfarande kallades Jugoslavien. Men först hann Dzemal arbeta i många år i hemstaden Bijelo Polje som frisör och gjorde en tämligen försvarbar karriär.
– På den tiden var jag känd frisör i hela Montenegro. Jag hade många kända kunder. Skådespelare, fotbollsspelare, politiker och poliser. Jag hade kunder från maffian också. Det är sant. Det var många kändisar, berättar Dzemal.
Men så kom inbördeskriget 1992 och Dzemal hamnade i en omöjlig situation. Eftersom han var en känd person med bakgrund som marinsoldat ville armén mobilisera honom, som ett moraliskt föredöme.
– De ville skicka mig till krig till Kroatien inom några dagar. Men jag ville inte kriga mot vare sig bosnier, kroater eller andra. Jag hade ju släkt överallt i Jugoslavien. Så jag deserterade. Jag kom hem till min fru och mina tre söner och sa att vi måste sticka.
Han lämnade huset som han hade investerat alla sina pengar och sålde sin bil för 500 mark. Sen flydde familjen med flyktingbussar genom Östeuropa, via Polen till Sverige och landade så småningom i Säter. Där blev familjen kvar i nästa fem år i väntan på beslut om uppehållstillstånd. I början var det en stressig tid berättar Dzemal, eftersom det tog tid innan han kunde få jobba igen
– Men efter några månader fick jag praktik hos Sten Axelsson i Hedemora.
Om det låter bekant så… jo, Dzemal är kvar i samma salong idag och driver den numera själv. Och han har rotat sig med viss bestämdhet i Hedemora, till och med när frun valde att bosätta sig i Stockholm med de tre sönerna.
– Vi hittade en kompromiss och sedan dess har jag veckopendlat i 20 år. Och jag vill gärna stanna här när jag går i pension. Det är mycket lugnare och människorna är mer öppna här än i Stockholm.
Pension ja… Dzemal är 69 år och på frågan om varför han fortfarande jobbar som frisör har han två svar.
– Jag tillhör generationen som kom sent till Sverige, så jag får mindre än en halv pension om jag slutar nu. Sen vill jag inte sluta ändå. Jag känner mig friskare när jag har ett socialt liv och träffar kunder och har mycket snack med dem.
Huset han lämnade i Montenegro äger han dock fortfarande, men tycker att det räcker att åka ditt på semester en vecka om året.
– Från början tänkte jag flytta tillbaka till Montenegro. Men efter 30 år här känner jag mig mer svensk än montenegrinsk. Alla mina tre söner har svenska fruar och mina tio barnbarn är här.
