Att komma in i Gun Julles butik är en dröm för den folkdräktsintresserade. Men även för en fotograf, då det finns tonvis med motiv. Alla i starka, härliga färger.
Hemslöjdsbutiken är främst inriktad på folkdräkter och material. Längre in i lokalen återfinns därtill ett minimuseum, som rymt till olika delar av butiken, då det hela tiden fyllts på med ytterligare gamla fina föremål. Främst med anknytning till dräktsammanhang.
De folkdräktsklädda dockorna har Gun sytt dräkterna till, knypplat spetsarna, sytt hålsömmen, vävt band och broderat.
Allt ska vara rätt – som skor tillverkade av skomakare i Rättvik på beställning av Gun. Hårbroschen är även den beställd av hårkullan Nina Sparr som tillverkat den av hår från Guns mor.
Gun Julle besitter en enorm kunskap och har en skatt i form av gamla dräktdelar med accessoarer som har anor från tidigt 1800-tal.
Cirka 140 olika väskor till olika sockendräkter i Dalarna, för att ge ett av många exempel.
Med förkärlek för bevarande av det gamla överraskar Gun med att surfa fram Instagram-kontot ”Folkdräktspecialisten”.
Här delar hon och dottern Margareta med sig av föremål och plagg för att ge de 454 följarna ett hum om denna skatt av folkdräkter och tillbehör.
Vissa material går heller inte att få tag på i dag och därav råder högt begagnat värde. Något som Gun intygar genom att berätta att hon skickar beställningar på folkdräktsdelar långt utanför Dalarnas länsgräns.
Hon visar vägen in till de folkdräktsklädda dockorna.
– Den här dockan är 76 år gammal, den fick jag av min mormor och den var inspirationen till intresset för dockor och folkdräkter, berättar hon och håller upp dockan.
Hon har också ett stort intresse överlag för dalakultur och folkdräkter.
Det som inte finns i Gun Julles butik är det nog ingen idé att leta efter. Hon har dammsugit marknaden i många år på allt av intresse, både museialt och kommersiellt.
På väggarna hänger gamla fina band från 1750-talet, en samling maljor gjutna i tenn, gamla jackor från Dala-Floda med påsöm, 150 knyten till hattarna.
I glasskåpet finns de riktigt gamla antikviteterna. Här hittas hattband från 1862, brudpsalmbok från 1744, nålhus, kavelfrans för män från Dala-Floda och inte minst vackra Ludenskinnsvantar från 1850-talet med kaninskinn, rikt broderade med silke och hål för fingrarna för att kunna bläddra i bibeln vid kyrkobesök.
– Sådana har jag inte sett på något museum, säger Gun och lägger försiktigt tillbaka vantarna i skåpet.
Hon om någon borde veta, för hon har sett och annat museum.
– Jag har varit på Nordiska museet och fick se tio plagg åt gången, i ett mörkt rum, med bomullshandskar på mig. Nu får man inte se de där gamla dräkterna alls, säger hon lite upprört.
Hon gillar inte att de ligger nedpackade så ingen får se dem.
– Skulle jag skänka det här till Dalarnas museum så packar de bara ned det i några lådor, konstaterar hon frankt.
Hon och dottern planerar en utställning framöver och letar lämplig lokal.
– Tyvärr kommer inte allt jag har här till sin rätt när det är så trångt.
Jag dristar mig till att fråga om hon även säljer dräktdockorna.
Ett blixtsnabbt ”nej” och påföljande skratt ger svar nog.
– Det här är min hobby och stora intresse, det går inte att massproducera, då är charmen borta, förklarar Gun.
Det stora intresset har räddat mycket gammalt fint och värdefullt från att hamna i soporna.
– Det här är mitt största fynd, säger hon och håller upp en hjärtvärmare i rött, som hon hittade i en loppislåda för 50 kronor.
Hon har även designat en barndräkt till Tunadräkten, en hätta och en väst inspirerad av Sverigedräkten.
Margareta, som har följt Gun på hantverksmässor runtom i Sverige sedan barnsben, har sannolikt samlat kunnande och inspiration som hon i dag har nytta av i sitt framgångsrika skapande av kläder till Sveriges kändiselit.
Mor och dotter tycks båda ha en aldrig sinande energi.
– Vi ska göra en bok om dräkthistoria, berättar Gun om åtaganden utöver den redan planerade utställningen av 450 gamla vykort med dräktmotiv från 1890–1910.
– Jag har 350 till som ska monteras i ram, tillägger hon.
Med folkdräktsmodet på uppgång finns fortfarande efterfrågan på folkdräkter och därtill dräktdelar.
Frågan är bara hur många det i dag finns som äger kunskap att tillverka exempelvis broscher, skor och maljor, om inte hantverket attraherar de yngre.
Då en dräkt oftast går i arv med vissa kompletteringar, utgör detta
också recycling av ypperligt slag. Återbrukets i dag tydliga position torde
kunna föda intresse för Guns traditionstunga yrke.
Vem vet – kanske driver Gun Julle framtidens miljövänligaste butik.
VERONICA RIGTORP
