Känslosamt skapande

Maria Nil är konstnär och författare, och den bipolära diagnosen upplevs som en tillgång snarare än en begränsning. "Kreativiteten är ett normaltillstånd, och konsten har blivit ett behov för mig", berättar hon.
Foto: Sonny Jonasson
FALUN. Ett konstnärskap där pensel och penna delar hand. Tavlor och böcker i stort och litet. En blomstrande bipolaritet bidrar med spontanitet. Kärleken till familjen är palett.

– Om jag verkligen försöker så kan jag måla något som är på förhand bestämt, men när jag målar som jag vill blir det oftast något helt annat än vad jag först trodde, säger konstnärinnan Maria Nil.

Hon är bipolär, vilket är en diagnos som upplevs som allt annat än en begränsning.
– Jag har haft depressioner och känt av det här med höga toppar och djupa dalar, lite Dr Jekyll and Mr Hyde, säger hon.

– Det finns stämningsreglerande medicin som hjälpt mig med depressionerna, och för mig är det till stor del en tillgång att vara bipolär. Kreativiteten är ett normaltillstånd, och konsten har blivit ett behov för mig, utvecklar hon.

De färgsprakande, expressiva alster som skänker ateljén känslan av ett landskap snarare än ett rum, är många till antalet och Maria plockade upp penseln redan i barnsben.
– Jag började när jag var fem år. Bara här i ateljén har jag så många tavlor att min man fått bygga ett speciellt hyllsystem så att allt inte ska braka omkull, skrattar hon.

Produktiviteten följer kreativiteten längs en vandring på hög höjd. Nyårsafton 2014 fattade Maria ett beslut att försöka måla en ny skapelse varje dag under ett helt år.
– Det blev 550 stycken, minns hon. Målandet är rekreation för mig.
– Jag jobbar även 25 procent, och är annars sjukskriven till följd av ledvärk orsakad av fibromyalgi. Min läkare har på sätt och vis ordinerat mig målandet som en bra form av rehabilitering.

I den under fjolårshösten utgivna boken “I länder bortom illamående” iscensätter Maria Nil en hisnande färd genom välformulerade världar där ett lekfullt språk möter ångest, fantasi möter fasa möter katarsis. De kulörta illustrationerna bär också de eget signum.

Den dansande prosan gör avstamp i miljöer som “Självömkansträsket”, “Hyperängarna” och “Sorgslätterna”.
– Jag vill beskriva utifrån egna tankar och upplevelser och har god fantasi, och är även ordentligt road av ord och hur man kan vända och vrida på olika begrepp. I sammanhanget är jag lite präglad av det här Monty Python-typiska sättet att se på saker, förklarar hon.

Tidigare har hon skrivit två sångböcker för barn som ej har ett talat språk. En process med resonans i hennes vardag och verklighet. Hon har tre barn. Två söner och en dotter.
Äldste sonen, i dag 28 år, lever med flertalet funktionsnedsättningar och diagnoser.
– Han har epilepsi, en cp-skada, är förlamad på ena sidan av kroppen och är väldigt infektionskänslig.
– Vi har byggt ut vårt hus så han kan bo hemma och så har han ständigt personliga assistenter som hjälper honom, berättar Maria.
Hjärtats ljus letar sig även in i målandet.

– Det är väldigt känslomässigt inspirerat, oavsett om det är ledset eller glatt.
Sonens hälsa innebär svårigheter och tunga stunder. Men också en enorm mänsklig värme.
– Ibland när han haft en kramp så våldsam att sängen bara skakat i tio minuter, ligger han där svettig och helt slut. Jag tittar på honom och känner bara kärlek, säger Maria Nil i ett tonfall så innerligt att det inte låter sig återges i text.
– Familjen är det som betyder något.

Publicerad i Annonsbladet (Falun) vecka 15 2018.

ANNONS

SENASTE LOKALA NYHETER

SUNDBORN Det fixas bokfest för hela familjen när Sundborns bibliotek fyller år.
FALUN. Ett konstnärskap där pensel och penna delar hand. Tavlor och böcker i stort och litet. En blomstrande bipolaritet bidrar med spontanitet. Kärleken till familjen är palett.
BORLÄNGE. En scen. En ensemble. Hur varje liten del fyller sin funktion på scenen. En plats där alla är lika viktiga. Så beskriver fotograf Henrik Hansson Revyresan.