Familjen är glada för att vara i säkerhet, ledsna för att deras två äldsta barn är kvar i Afghanistan.
Pappan Mohammed Sarwer berättar på engelska att han fyllde i alla fem barnens namn på dokumentet som skulle lämnas in för att få bli evakuerade.
Men säger att de som skrev in namnen för vilka som skulle få åka, i brådskan och kaoset, inte skrev med de två äldsta.
Nu är tiden i frihet tudelad. Glada för att kommit ut från talibanernas Afghanistan innan luftbron stängdes. Ledsna och mycket oroliga för barnen som är kvar.
– Jag hör henne gråta på natten, säger Mohammad Sarwer om hustrun Fatima.
Saknaden av de äldre barnen är svår.
På gatan aktiverar sig minstingen nioåriga Mohammad ramin med att åka omkring på en sparkcykel. Precis som vilken annan pojke som helst. På sig har han en tröja med Harry Potter-figurer.
Kontrasten kunde inte vara större. Nyhetsbilderna på tv från kaoset på Kabuls flygplats till denna dalaidyll en solig höstdag med klarblåhimmel och en lekande glad liten kille.
Kanske han inte riktigt förstår allvaret om vad de varit med om. Den äldre av de tre syskonen som kom med till Sverige är Mohammad Omid, han pratar också lite engelska och förstår mer allvaret i situationen. Han sitter med under hela intervjun och bryter ibland försiktigt in med små glimtar om vad som hänt den senaste tiden i det nya hemlandet.
Han ska börja skolan nu, det ser han fram emot. Han vill om det är möjligt, bli videoredaktör.
Skolan i Afghanistan var dålig, berättar pappa Mohammad. Under sex lektionstimmar skulle de ha sex olika lärare, men bara en kom och resten av tiden lekte ungdomarna bara.
– Det var ingen bra skola, slår han fast och hoppas mer på den svenska.
Det gör sonen också.
Minstingen har redan tröttnat på intervjun och gått in i huset, systern Maryem var inte sen att följa efter. Eller så var det myggen som började bli väl besvärlig.
Fatima viftar bort dem med några lövruskor.
Pappa Mohammad visar upp myggbetten runt anklarna och försöker stoppa ner byxbenstyget i gympaskorna för att skydda sig.
Vädret i deras nya hemland är annorlunda, inte som i Kabul där det var varmt. När snö kommer upp till diskussion, säger de bara att de inte bodde i norra Afghanistan. Kanske lika bra att låta familjen vara glatt ovetande om den svenska vintern. Det kanske räcker med att de redan tycker det är kallt i det här nya landet.
När den utländska militären började evakuera förstod familjen att de skulle behöva göra detsamma.
Familjen är bestämda över utgången av talibanernas övertagande av landet. De tror det kommer att bli som förra gången.
Mohammad berättar att de säger åt dottern och sonen som är kvar i Kabul att hålla sig inomhus.
– Får talibanerna reda på vilka de är, dödas de, förklarar Mohammad med ett stelt ansiktsuttryck.
Kanske håller han tillbaka tårar, i alla fall rädslan för att det som just sagts faktiskt kan bli sanning.
I Afghanistan arbetade Mohammad med bland annat programmering för en organisation som gav support till flera länder, bland annat Sverige, Kanada och Tyskland.
Fatima arbetade för State board organization Afghanistan.
Med talibanerna vid makten skulle det var en omöjlighet för Fatima att jobba och för flickorna att gå i skolan, det är Mohammad övertygad om.
Mot slutet av intervjun undrar jag om det är något mer familjen vill tillägga.
Fatima tittar på mig länge, med sina sorgsna ögon, och så början hon prata sakta, med blicken fäst på mig. En bedjande blick, mammor emellan. Mohammad översätter.
”Tell the goverment to bring my children from Afghanistan” det vill säga ”Säg till regeringen, ta mina barn från Afghanistan”.
Myggorna håller på att ta över och det är dags att tacka för pratstunden.
Familjen skyndar snabbt in i det myggfria huset.
Kanske för att ringa de två barnen i Kabul. Eller att skingra tankarna med att spela på internet eller kolla Facebook. Vilket är Mohammad tidsfördriv, långt från storstäder och arbete.
Kontrasterna är som sagt många, från fyra miljonersstaden Kabul till en liten ort i Gagnef.
Dalarna har tagit emot 25 afghanska flyktingar
I samband med evakueringen av Sveriges ambassad i Kabul och de afghaner som arbetat tillsammans med svensk personal har fem dalakommuner tillsammans tagit emot 25 flyktingar.
När behovet av att ta emot afghanska flyktingar blev uppenbart erbjöd sig fem kommuner: Älvdalen, Gagnef, Mora, Rättvik och Säter, att ta emot och hämta sammanlagt 25 flyktingar vid Arlanda flygplats.
– Vi fick snabb respons från kommunerna som tyckte att det var självklart att hjälpa till nu när de hade möjlighet. För de kommuner som nu tar emot afghanerna har platser över inom det ordinarie uppdraget för vidarebosättning*. Det kommer alltså inte påverka länets flyktingmottagande i siffror utan snarare gällande vilken nationalitet som tas emot. De flesta kvotflyktingarna är annars från Syrien eller länder i Afrika, säger Martina von Seth, integrationssamordnare på Länsstyrelsen i Dalarnas län.
Förutsättningen för kommunerna att ta emot flyktingarna är att de har lediga lägenheter. Boende är alltså ordnat i de fem kommunerna. Gällande asylprocessen lämnade afghanerna in sin asylansökan och fick den handlagd direkt på Arlanda i en hangar innan de klev in på svensk mark.
Det var möjligt tack vare att regeringen tidigare beslutat om att tillfälligt ta bort kravet på att man måste befinna sig i tredje land för att vidarebosättas, skriver Länsstyrelsen i ett pressmeddelande.
– Vi vet att majoriteten av de som nu kommer till Dalarna är familjer. I första hand är det personal som jobbat på ambassaden och deras familjer, berättar Martina von Seth.
