Jag har sett mycket fotboll. Både live och på tv.
Har även sett massor med ungdomsmatcher.
De flesta med kärlek, men också många med sorg.
Det här ämnet är något jag debatterat i många år, ja så länge jag kan minnas.
Och det är ett ämne som är ständigt aktuellt och viktigt: Debatten om hur föräldrar, ledare, tränare och andra beter sig i ungdomsidrotten.
All idrott ska vara glädje för barn och ungdomar.
Ja, det ska vara glädje även när en spelare eller utövare når seniorålder.
Men så är det inte.
Vi vuxna sätter press på våra barn och ungdomar.
Våra normer är att det är viktigast att vinna.
Ja, till nästan vilket pris som helst.
De flesta sköter sig exemplariskt. Föräldrar och ledare stöttar sina ungdomar i alla lägen.
Men det finns avarter och de märks och hörs.
“Jag har ju en vinnarskalle.”
Ursäktar sig ofta dessa ledare och tränare med.
Ska föreningarna behålla sina ungdomar måste hetsen bort.
För den finns där, dagligen och nästan i alla sporter och sammanhang.
Jag har sett ledare vråla åt unga spelare att de måste lyssna på vad de säger från sidan.
“Markera! Markera för tusan.”
“Ja, men lyssna då, såg du inte att han var fri.”
Men mitt i allt “gnäll” från min sida måste det påpekas att jag många gånger också sett klockrena ledare.
Ledare som låter laget spela på och kanske göra sina misstag.
Det jag nu ska berätta hände mig i min sista match som ungdomsledare i Sala FF för några år sedan.
Vi spelade hemmamatch mot ett lag från Västerås. Vi hade även mötts på våren i Västerås och då hade en ledare i deras lag matchen igenom högljutt skrikit order till spelarna vad de skulle göra.
Mina spelare reagerade och funderade över vad denne ledare sysslade med.
Det gjorde jag också.
Så mycket att jag efter matchen snällt pratade med hans ledarkollega och påpekade att det var en trist ledarstil.
Han lyssnade och så var det inget mer med det.
Men så var vi framme vid höstmatchen och mitt avsked från Sala FF pojkar födda 2001.
Och det blev en tragisk repris på vårmatchen.
Det var till och med i mina ögon än värre och föräldrar till mina spelare kom fram efteråt och var förbannade på den “gapande” ledaren.
Jag samlade mod och tänkte att det är ändå min sista match, nu ska jag verkligen säga vad jag tycker till den minst sagt högljudde ledaren.
Jag gick fram till vederbörande ledare och påpekade mitt missnöje på ett artigt sätt.
“Ska du gnälla igen som du gjorde i förra matchen?!”
Fick jag som svar innan jag knappt hann säga hej.
Nu råkade jag veta att Västeråsklubben i sin organisation då hade en av förbundets mest uppskattade ungdomsledare och som också jobbade för förbundet.
Jag påpekade just detta i en förhoppning att han skulle skämmas.
“Ha ha, det är ju jag”!
Fick jag som svar.
Jag blev mållös, vände om och vandrade av planen i för sista gången som ungdomsledare utan att få till en replik.
Och kanske var det min sista insats som ungdomsledare.
Hetast just nu.
Längtan är över, snart startar fotbollen i vårt land…
Kallast just nu.
…dessvärre utan publik.
