Nu har Erik Olhans Lind, med IFK Hedemora som moderklubb, debuterat i U16-landslaget i ishockey.
Detta skedde vid fyrnationsturneringen i Göteborg och Sverige vann två av tre matcher: 3-2 mot Tjeckien, 7-3 mot Finland och 1-2 efter straffar mot Ryssland.
Var du nervös inför första matchen?
– Lite nervös var jag såklart men det tog jag till min fördel genom att lägga det nervösa på energi ute på planen, berättar Erik.
Totalt var det 13 forwards i truppen och alla fick i stort sett spela lika mycket
Är du nöjd med din insats?
– Jag är nöjd även fast jag inte gjorde så mycket poäng så bidrog jag med en hel del annat som gynnade laget.
Gick det fortare på isen än förväntat?
– Det gick fort, men jag trodde faktiskt att det skulle gå fortare. Det kåändes som om jag hängde med i tempot från start, berättar Hedemorasonen Erik Olhans Lind som spelar för Mora IK.
Sverige slutade för övrigt tvåa bakom vinnande Ryssland.
Beskedet att han skulle vara med i landslaget kom som en överraskning.
– Ja, verkligen! Jag trodde först det var någon som ”prankade” mig när jag fick samtalet. Jag var i chocktillstånd när jag ringde till pappa och berättade, då hade jag ändå hunnit kolla upp numret, säger Erik.
Hur stort är det för dig att bli uttagen?
– Det är svårt att förklara. Jag kände mig som ett barn som ätit godis för första gången, säger han.
Reaktionen är given, att bli uttagen till ett landslag oavsett sport är en dröm för en idrottare.
Erik Olhans Lind är fostrad i Hedemora SK – men sedan i fjol spelar 15-åringen för Mora IK.
Det är med andra ord en bit hemifrån.
Hur går det?
– Det går bra, jag bor med en kompis.
Fixar du maten själv?
– Det löser sig alltid. Jag lagar en del mat själv, men köper också matlådor i ishallen. Jag är noga med kosten.
Sedan ska det städas och fixas en hel del i lägenheten.
– Mamma och pappa har tjatat om sånt på mig och mina syskon och vi har hjälpt till en del hemma och lärt oss. Ja, jag kan tvätta kläder och givetvis diska även om det inte år så kul, säger Erik och skrattar.
Hem till familjen Hedemora är han dock inte så ofta.
– Det blir lite då och då, det har väl blivit fyra-fem gånger sedan jag flyttade upp.
Noteras kan att storebror Kalle också bor i Mora, han går andra året på hockeygymnasiet.
– Det är förstås en trygghet även om vi inte fick bo ihop.
Att det går bra för Erik, som är närmare 190 centimeter lång och väger 92 kilo, i Moras U16-lag visar om inte annat att han är med i toppen av poängligan.
– Mina styrkor är väl att jag ofta är på rätt ställe vid rätt tidpunkt, att jag har ett bra spelsinne och jobbar hårt.
Vad måste du förbättra?
– Min fysik, träna mer kondition och bli ännu starkare, säger Erik som var två år när han stod på skridskor för första gången.
Vi kan säga att Erik lever sin dröm, om än i sin linda.
– Jag har en målsättning jag vill uppfylla och visst skulle det vara häftigt att kunna leva på det jag älskar, att spela hockey. Jag vill komma så långt som möjligt, men det gäller att vara ödmjuk.
