En hotad art

Lycklig lantis. För det mesta känns det så.

Inte lika smart som en stockholmare har det av en sådan påståtts, men hyfsat nöjd ändå.
Nöjeslivet måste beskrivas som begränsat.
Ser till att fågelborden erbjuder en fullödig meny, kör hem säckvis av ohemult dyr mat till rådjurskvintetten på samma adress och tror mig ha örnkoll på beståndet av ekorrar.
Läser vad jag just skrivit och inser att självbilden av den förr så nöjeslystne Andersson numera mest påminner om en duvmatande gubbe. Ändå uteblir åldersnojan.

Förmodligen är utsikten över den kanal som korsar vår tomt lika bedövande vacker som i somras. Törs inte lova. Arbetsresorna har under de senaste månaderna börjat och slutat i mörker.

Telefontrådar av koppar kapas och för att få fiber krävs på många håll handlingskraftiga grannar som tillsammans löser problemet. Släckta gatulampor och undermåligt underhåll av vägar är en del av vår vardag. Möjligen är det i teorin möjligt att ta bussen, i praktiken ett fungerande alternativ för få.

Har förstått att de som bestämmer tycker att vi borde köra batteridrivna bilar. Folk med fel plånbok löper en risk att högst ofrivilligt bli miljöbovar.
På något sätt känns det som lantisar är en utrotningshotad art.

ANNONS

SENASTE LOKALA NYHETER

Coronaångest. Det själsliga tillstånd som vi gemensamt genomlider är svårt att hantera.
Krylbo upplevdes under flera år som järnvägsknuten där det mesta spårat ur.
Möter en miljöbov nästan varje morgon. Han kör en Volvo av äldre årsmodell som till sin exteriör är snarlik de kullsyskon som förr stått parkerade framför min bostad.