ANNONS

Svenska kyrkan i Falun har via 250 000 kronor i projektpengar riktat insatser till Riastugan och Falu flyktinggrupp samt startat reflektionsgrupper för kommunens vårdpersonal.
Foto: Sonny Jonasson

En hjälpande hand i pandemin: “Det här året har det tänts många ljus”

FALUN Kämpigt läge innan pandemin – än värre sedan farsoten briserat. En verklighet som landat tungt över vissa. Kyrkan i Falun har riktat ringmärkta resurser i syfte att stötta dessa individer. – Vi har arbetat med Riastugan, Falu flyktinggrupp och insatser inom bland annat reflektionsgrupper för kommunal vårdpersonal, berättar diakonen Emelie Kjellgren.

Den på ruta ett ritade strategin bär signatur av statliga Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF).
Organisationer har tilldelats ekonomiska projektmedel för att stötta dem som bedöms vara i socialt särskilt utsatta situationer under coronapandemin.
Medel som ska stärka svaga, lyfta bräckliga, fylla tomrum. Sett till hela landet ansökte enligt uppgift 183 intressenter om totalt 27 miljoner kronor.
Svenska kyrkan i Falun tilldelades 250 000 kronor. Pengar som nu investerats i mänsklighet.
– Vi fick glädjande nog allt vi sökt för, berättar Emelie Kjellgren.
– 50 000 kronor av vår totalsumma utgjordes dock av pengar som kom från en annan pott tidigare fördelad av Radiohjälpen, utvecklar hon.
Emelie är diakon i Aspeboda församling och kollegan Anna-Lena Nihlman för Falu Kristine församling.
Duon har varit delaktig i ett på både direkt och indirekt nivå stärkande projekt som över anslagen tid tilldrar sig från februari 2020 och gick i mål vid årsskiftet mot 2021.

Men effekterna av metod och insats kan få långtgående positiv inverkan.
– Vi såg två naturliga samarbetspartners här i Falun i form av Riastugan och Falu flyktinggrupp, informerar Emelie.
Pandemins intåg har över tid gjort att Riastugans empatiska funktion, inte minst via dess uppskattade matlådeverksamhet, efterfrågats av allt fler.
Anna-Lena upplyser gällande stöttande åthävor på såväl strukturell som känslomässig nivå för sina samarbetsinstanser.
– Det har handlat om ekonomiskt stöd och viss hjälp i fråga att hitta exempelvis boenden. Därtill psykosocialt stöd och insatser gällande själavård. Vi har upplevt det som väldigt givande att kunna bistå och stötta.
– Vi har även initierat sorge- och reflektionsgrupper för dem som jobbar på äldreboenden och inom hemtjänst. Kommunal vårdpersonal, redogör hon.
Här har måhända ett viktigt glapp överbryggts, vilket har potential att agera stärkande för en hel yrkesgrupp lokalt.
– Vi har haft en serie reflektionsstunder och fått väldigt bra feedback på dessa, konstaterar Anna-Lena.

Emelie guidar vidare i sammanhanget:
– Vi upplever det som värdefullt att ge dessa vårdkrafter möjligheten att landa i vad som hänt, vad som nu pågår inom och kring dem. “Vad är det jag har varit med om?” och dylika frågeställningar.
Projektet spås här ha utgjort en tillgång i fråga om personalhälsa.
– Kommunen har nog inte samma organisation och möjligheter för detta som Region Dalarna, där beredskapsläget av förklarliga skäl kan vara ett annat, resonerar Emelie.
Och fortsätter:
– Vi har i och med detta identifierat ett behov av dessa reflektionsgrupper, och kommer att fortsätta i egen regi även nu när projektet är slutfört. Att sådana initiativ får verkliga resultat och sedan lever vidare är vackert.
– Det kan ge mycket för människor att helt få slappna av och komma till insikt hur man känner.
Anna-Lena Nihlman framhåller att nämnda verksamhets positiva flöde resulterar i att man ska starta fler grupper.

Därtill att man också lyft omtanken för de egna leden. Där man nu kör gemensam yoga, har genomfört interna utbildningar samt avsätter tid för känslomässig ventilation i form av prat och handledning.
Under ett år med allestädes ökad närvaro av hot om smitta, sjukdom och död betraktar de kyrkans roll som trösterik.
– Vi har sett ett stort intresse för våra digitala gudstjänster, och här senast hade vi en deltagare som hälsade oss alla via videolänk från Thailand, berättar Anna-Lena Nihlman.
Mannens hälsning innefattar en nyckelfras som i pandemikontext är smått genial – “Vad är avstånd, om jag känner gemenskap?”.

Också i kyrkans fysiska rum noteras tämligen hög närvaro.
– Vi ser det på åtgången av stearinljus. Det brukar vara en pålitlig metod för att mäta besöksantalet.
– Det här året har det tänts många ljus, konstaterar Anna-Lena Nihlman.

Dela på facebook
Facebook

ANNONS

Reporter

ANNONS

ANNONS