Ingrid Öberg-Hägg prästvigdes 1976, nyss fyllda 22 år, och eftersom åldersgränsen var 23 år fick hon dispens av kungen.
– Egentligen tror jag inte att kungen var så engagerad. Men reglerna var så då, säger hon och ler.
Hon är född och uppvuxen i Stockholm, läste i Uppsala men blev placerad i Avesta församling där hon blev kvar i elva år.
– Som ung präst blev man utplacerad men det var till snälla ställen och dit hörde Avesta.
Att vara prästvigd som 22-åring då är inte detsamma som idag då man går dubbelt ett år innan man tillträder sin tjänst. Ingrid Öberg-Hägg skulle kunna allt från dag ett.
– Jag prästvigdes en torsdag och var i tjänst på söndagen, säger hon och fortsätter:
– På den tiden var det också obligatoriskt med medling vid skilsmässor och ofta var parterna osams. Det var inget lätt uppdrag för en 22-åring.
Ingrid Öberg-Hägg berättar att kvinnliga präster var stort när hon började. Det var också vanligt att en församlingsmedlem ville byta till en manlig präst vid exempelvis jordfästningar. Det händer även idag men väldigt sällan.
Efter åren i Avesta gick flytten till By där Ingrid Öberg-Hägg inledde sin tjänst som kyrkoherde 1987.
– Att bli vald till prost 2007 innebär väldigt många kontakter och att få dela erfarenheter med de andra församlingarna i Tuna kontrakt, säger hon och fortsätter:
– Vi gick samman med Folkärna 2014 och blev By-Folkärna pastorat vilket innebar fler kyrkor, fler konfirmander och fler präster.
Är det många som konfirmerar sig idag?
– Inte många men de som konfirmerar sig har gjort ett eget val. Förr konfirmerade man sig mer av tradition och inte för att man ville.
Ingrid konstaterar att detsamma gäller kyrkobesöken och antalet besök har inte minskat, snarare tvärtom.
– Idag kommer de som vill komma och gudstjänsten är under mer lättsamma former. Förr var det exempelvis viktigt att byta om inför kyrkobesöket men idag får du vara klädd som du vill.
Pandemin har förstås påverkat kyrkoarbetet men det har inte enbart varit en nackdel.
– Antalet dop har ökat både nu och tidigare, det kan bero på att man vill upprätthålla en tradition. Många tycker också att det har varit skönt att slippa stora bjudningar och att hålla det inom familjen. På ett sätt är det positivt att pandemin tonat ner en del.
Ingrid Öberg-Hägg har nära till jobbet då hon bor i prästgården och det har varit både för- och nackdelar.
– Det har mest varit en fördel men när jag hade pastorsexpeditionen i bostaden kunde det plötsligt stå någon i köket och vill ha ett personbevis.
En fördel är utrymmet och med 500 kvadratmeter bostadsyta och två flyglar på vardera 400 kvm finns gott om plats att ta emot barn och barnbarn.
– Jag har sex barn och sju barnbarn och det är roligt att kunna ta emot dem. Nu har vi två barn som jobbar hemifrån på grund av pandemin så nu bor de tillfälligt hemma igen.
Att verka som präst kräver sin närvaro och Ingrid Öberg-Hägg har haft med barnen till kyrkan från att de varit några dagar gamla och legat i vagnen.
– Det har hänt att jag stått i predikstolen och sett att det rört sig i vagnen. Då har jag avbrutit predikan och bett någon att stoppa in nappen på barnet. Det funkade alltid, säger hon och fortsätter:
– Jag har inte haft så många lediga dagar och med mitt yrke är det svårt att vara sjuk. Hur skulle jag kunna ställa in en begravning när anhöriga förberett sig inför ett avsked?
Vad har varit roligast med ditt jobb?
– När man når fram och kan prata på riktigt och jag tycker det är roligt att leda gudstjänster.
Att jobba och bo i samma församling är mest fördelar ”men det kan ta lång tid att handla”. Många vill få en pratstund eller fråga om något.
– Men jag trivs med att bo i församlingen och tycker att mycket blir enklare då.
Vem tar över när du slutar?
– Erik Berger från Enköping efterträder mig och i december kommer ytterligare en präst. Men det är stor brist på präster och ännu större brist på kyrkoherdar. Arbetet innehåller väldigt mycket och det ställs allt högre krav.
Snart är det kyrkoval och Ingrid Öberg-Hägg påpekar kyrkovalet är en demokratisk rättighet som alla ska utnyttja, förutsatt att man är med i Svenska kyrkan förstås.
– Många som ställer upp i kyrkovalet vill väldigt mycket, men kyrkovalet är ingen önskelista till tomten. Man måste veta hur pengar ska hanteras och frågan är inte bara vad man vill utan hur. De som blir valda har ett stort arbetsgivaransvar för många anställda och ansvar för mycket pengar.
– Det är lite oroande att så många lämnar kyrkan och lite förvånande att det är så pass många som är födda på 30-talet. Det skulle vara intressant att veta varför.
Präst är man dygnet runt och det finns mycket tragik bakom händelser där Ingrid Öberg-Hägg blir utringd.
– Många gånger får jag möta upp polisen vid dödsfall men det ingår också i mitt uppdrag. Polisen vill gärna ha sällskap vid dödsbud eftersom jag kan stanna kvar en stund hos de som drabbats.
Ingrid Öberg-Hägg har trivts med sitt uppdrag och sin församling och konstaterar att hon aldrig haft någon riktig konflikt med någon.
– Vi kan tycka olika men det har aldrig lett till några större konflikter. Jag är väldigt tacksam för alla arbetskamrater, förtroendevalda och församlingsbor.
Nu stundar alltså ledighet på obestämd tid och frågan är:
Vad ska du göra som pensionär?
– Att sy är att stort intresse och jag har sytt många folkdräkter. Sen läser jag alltid mycket för nöjes skull, ägnar mig åt hundarna, trädgården och så finns det lite att tag i hemmet också.
Ingrid berättar att de har en storpudel och en löwchen som är en liten ras. Sen finns det växthus, bin, katter och höns som kräver sitt.
Inget mer jobb som präst alltså?
– Skulle någon bli akut sjuk kan jag absolut hoppa in, men jag vill inte ha något vikariat just nu, säger kyrkoherden och kontraktsprosten Ingrid Öberg-Hägg och tillägger:
– Men präst kommer jag alltid att vara.
