Minnen jag nästan glömt

Måste motvilligt erkänna ett förflutet som en sådan där typisk sydländsk midsommarfirare som våldgästade Dalarna dagarna då dygnen är som längst.

Ljusa nätter. Ljusa minnen. Minnesluckor.
Slog upp tältet på en sommaräng i Söderbärke. Mötte morgonen öga mot öga med en ko som nyfiket tittade in genom tältöppningen. Måste ha missat den taggiga inhägnaden då vi kom.

Betraktade Brunnbäck för första gången från djupet av baksätet. Minns myller och brölande bybor som såg oss som oönskade utmanare om lokala skönheters gunst.

Slumrade till i Sala. Vaknade i Säterdalen. Solen sken. Minnen dolda i dis. Vätskebrist var inte orsaken.

Åkte drygt 20 mil med nedfällt tak för att nå Nås. Slog upp mitt tält på en fotbollsplan. Lyssnade på Ledin. Beskyddade min vän Sven som missfirmat några grova gossar från grannskapet. Framgångsrik förhandling förhindrade frakturer.
Såg solen gå upp i Borlänge.
Måste erkänna att rosenröda bilden i mitt minne inte helt överensstämmer det Borlänge jag dagligen betraktar…

ANNONS

SENASTE LOKALA NYHETER

Är ibland en smula avundsjuk på alla tvärsäkra typer som har den unika förmågan att sitta inne med absoluta sanningar.
Försöker undvika att bli en onödigt dyster typ. Uppgiften känns svår.
Det finns tecken som tyder på att sanningshalten i talesättet "det finns inget ont som inte för något gott med sig" ökat en smula.