Den i Falun hemmahörande Jan Weilander är mannen bakom “Tystnader”, en känslostark diktsamling med avstamp i historiskt rysliga episoder likväl som den egna tillvaron.
Foto: Sonny Jonasson

Diktar känslostark helhet mellan stillhet och storm

FALUN. En livsgärning nära litteratur och kultur. Vilja, känsla och intellektuell vitalitet med seniorens syn för storheten i vad som varit. Vad som nu är, vad som månde bliva. Jan Weilander har dokumenterat “Tystnader”, en diktsamling som omfamnar ordets målande mening från 1994 till samtid. – I två av dess totalt tre delar är havet framträdande, berättar Jan om innehållets reflekterande och bitvis påtagligt emotionella svep.

Att Weilander ruvat länge på “Tystnader” skänker utgåvan en tidsstämpel som skapar en aura av relevant koppling mellan då och nu.
Mycket av materialet har mognat över tid, och den i dag mogne man med många års gärning i kulturens och litteraturens tjänst äger ett lugn och en förståelse för det stora i det lilla.
Vad som nu antagit offentligt verk i samlat format är således en välmarinerad epok.
Som presenteras i betraktelser i diktform över en tredelad helhet.
Anslaget är medvetet brett.
– Mitt tilltal är sannolikt ganska allmänt, och jag skriver om sådant många nog kan känna igen sig i, funderar Jan Weilander.

Ett av de poetiskt porträtterade ämnen som vidrörs är den ohyggliga Estonia-katastrofen på Östersjön.
Den 28 september 1994 är ett mörkt kapitel i blågul historia.
Jan Weilander minns hur han redan kort därefter började forma formuleringar som nu återfinns i “Tystnader”.
– Jag var själv inte med eller känner någon som åkte med Estonia, tydliggör han.
Och fortsätter:
– Men det är en sådan fruktansvärd händelse, och jag tror att väldigt många har ett slags beröringspunkt till den. Ett starkt minne, tankar, känslor.
Han omnämner den på senare tid uppmärksammade dokumentären ”Estonia – fyndet som ändrar allt”.
– Olyckan är på sätt och vis ständigt aktuell, och i första samt avslutande del av min diktsamling kan innehållet härledas till havet och även Estonia-katastrofen. Ord till minnet av den dagen, meddelar Jan Weilander i innerligt tonfall.

Weilanders språk bär symbolstarka nyanser, där välfokuserade fraser förlöser reflektioner av estetisk kraft. Inte sällan är det skrivna landskapet ställt i bjärta kontraster mellan storm och stillhet, sorg, kärlek, liv och död.
Jungfruraderna “I obemärkt stillhet och vila, försjunken i skapelsens skugga, som tid och ljus bevarad” sätter tonen.
Och följs upp av stilfullt blytunga stycken som “Ett hjärtas vrede kuvar inte döden, tårar tömmer inga hav”.

För fysisk framställning av Weilanders verk står Vulkan, och omslagets sobra anmälan i svart cementerar sammanhanget ypperligt mot kritvit fond.
Själva tillblivelsen har också rent praktisk börd.
– Jag letade efter något jag hade ekonomisk möjlighet att genomföra, och då visade sig Vulkan passa mig fint.
Han utvecklar i aspekter som riktar strålkastarljus mot företeelser och förutsättningar som pensionär.
– Ja, pensionen är ju inget man jublar över, precis. Det tänkte man inte på när man var 20, skärskådar han livets skiftande prioriteter.
– Kanske att det kan vara lite svårare att få folk i allmänhet att bry sig i det man skapar nu när man är 70-plus. Men jag upplever att skrivandet antagit lite av en nystart på äldre dagar, vidareutvecklar en i dag 75-årig Weilander som tidigare också givit ut noveller, drivit antikvariat i Falun och därtill spenderat mången timme av karriären i bibliotekens värld.
Han har även hunnit med en sejour som yrkesverksam på färjor med destination England.

Nu kryddas dessutom tillvaron av exkursioner i skog och mark, där fynd av av bär och svamp står på uppdragsagendan.
Generösa mängder musikalisk fröjd ramar in en resa som från då till dags dato noterar basläger på Trotzgatan, i Danholn och nu nedre Norslund.
– Nu är vi vaccinerade och jag hoppas att tillvarons mer spontana, fria förströelser fortsätter att åter bli mer tillgängliga. Att det hela lossnar nu, så att säga, säger Jan på tal om pandemins snävare livskostym.

Falufarbrorn Jan Weilander bemästrar klä många av livets värden och vedermödor i en kontemplerande helhet.
Också diktsamlingens mittersta sektion förmedlar ypperligt kontrastrika poem. Moll möter dur, insikt möter utsikt och djupdyk möter helikopterperspektiv.
En drabbande klarsynt och brutalt vacker enhet.
Upphovsmannen bekräftar att vissa element framträder tydligare i takt med tilltagande ålder.
– Ju äldre man blir, desto fler blir förlusterna. Man har nära till sorg, nära till kärlek, redogör han öppenhjärtigt.

Varpå han konstaterar framför allt livets goda som ständigt närvarande.
– Jag tror på att hålla sig aktiv både fysiskt och intellektuellt. Promenader, läsande, skrivande och social samvaro håller i gång både kropp och själ.
– Min fru Lotta hade en släkting som levde till ganska nyligen. Han blev 107 år och upplevde således pandemin känd som spanska sjukan. Det sätter saker och ting i perspektiv och känns hoppfullt, säger Jan Weilander.
Intressenter av “Tystnader” vänder sig med fördel till Vulkan Media alternativt författaren själv.

Jan Weilander. Foto: Sonny Jonasson

Diktsamlingen “Tystnader”. Foto: Sonny Jonasson

[YouPlayPlaylistPlayer video="2847" floating="3" ap mute pl=764 nt=10]
Facebook

Populärt på webben

Läs senaste numret av Lokalt i !

Artiklarna i E-tidningarna går även att lyssna på!

ANNONS