I själva verket var det några tyska järnvägsvagnar i ett längre tågset på väg från Oslo till Torneå som hade fattat eld och börjat explodera inne på stationsområdet. En av vagnarna innehöll 440 granater, 49 krutkardusbehållare och sex lådor med tändrör.
Meningen var att ytterligare ett antal vagnar med ammunition skulle ha kopplats på, men tack vare att rådiga järnvägsmän lyckades få undan dessa i säkerhet förhindrades en betydligt större katastrof. Personalen belönades senare för sina hjältemodiga insatser.
I samband med tryckvågen och explosionerna krossades tusentals glasrutor i Krylbo och förödelsen blev stor. Skadorna beräknas ha uppgått till närmare 30 miljoner kronor i dagens penningvärde. Projektiler och splitter spreds flera kilometer från platsen.
På bangården stod vid tillfället också ett flertal person- och godståg. Märkligt nog omkom ingen människa, men ett 20-tal personer skadades.
Händelsen 1941 har gått till historien som ”Krylbosmällen”. Alltsedan den inträffade för precis 80 år sedan har spekulationerna om orsaken gått höga. De mest spännande teorierna har handlat om sabotage.
På 1980-talet erkände också engelsmannen Malcolm Munthe (1910-1995) sin delaktighet, liksom norrmannen Per Hasfjord (1913-2000).
I utredningarna förekom flera andra misstänkta och det berättas om olika märkliga sammanträffanden, exempelvis den kvinna som hade pratat om olyckan i Helsingborg redan flera timmar innan den inträffat. Det redogörs även för några spionmisstänkta ynglingar, som hade setts tälta i Brogård några nätter innan Krylbosmällen.
I slutänden fick dock utredarna inte alla detaljer att stämma och hur det verkligen förhöll sig visste bara de förhörda. Få av dem – om ens någon – var i livet när den hemligstämplade utredningen på 2000 sidor slutligen offentliggjordes år 2011.
Den utredning som hade genomförts 1941-42 liksom flertalet senare rapporter pekade i utredningen i första hand mot att det varit fråga om en olyckshändelse.
”Självantändning på grund av brister i lastningen av den vagn som exploderade först” var den slutsats som landsfogden i Kopparbergs län Axel Blomér (1906-1987) hade dragit 1955, när han skickade ut ett pressmeddelande om att utredningen avslutats.
Sabotageteorin fanns dock kvar som ett alternativ och bara året innan Blomérs uttalande hade utredningen öppnats på nytt efter att Malcolm Munthe berört händelsen i sin bok ”Sweet is war”.
I den utställning som visas under våren och sommaren i Folkärna kyrka kan besökaren bland annat se ett urval autentiska foton från dramatiken i Krylbo för 80 år sedan.
Det finns även en mängd artiklar som publicerats i dagspressen då och under de år som gått. Det finns intervjuer med dem som hävdade sabotage och med dem som menade att det var en olyckshändelse. Besökaren får bilda sig en egen uppfattning.
En del av utställningen handlar om den teaterföreställning som Bergslagsteatern satte upp i Koppardalen 1993.
Många ortsbor blev då engagerade som skådespelare, statister och i praktiska uppgifter när händelser och miljöer från 1941 återskapades under några minnesvärda sommarveckor för snart 30 år sedan.
Då levde fortfarande många som själva upplevt och hade minnen från ”Krylbosmällen”. Idag är det bara ett fåtal kvar.
Lars Östlund
