Farfar hade sin plats i fåtöljen, en och en halv meter från tv:n.
Jag intog soffan.
Platsen är Västerby i Ringvalla en halvmil väster om Sala.
Det vankades skidor på tv och då var Gösta självklart beredd. Han fullkomligt älskade skidåkning och mest Sixten Jernberg.
”En fulländad skidåkare.”
Påpekade farfar bestämt.
Men det här var i slutet av 70-talet och då hade Jernberg för länge sedan ställt in skidorna i garaget. I alla fall tävlingsskidorna. I stället var det Sven-Åke Lundbäck och Thomas Magnusson som dominerade.
Åren gick med farfar och vårt intresse för att följa skidåkningen fortsatte.
Vi fick vara med om med- och motgångar. Thomas Wassberg dök upp och så smångingom Gunde Svan och inte att förglömma Marie-Helene ”Billan” Westin (numera Östlund) med flera.
Men även Borlängesonen Thomas Eriksson, som minst sagt sensationellt vann VM-guld på 15 kilometer 1982.
Thomas var 22 år är när han lyckades vinna 30 kilometer vid världsmästerskapen i Holmenkollen. Då satt vi där, Gösta och jag, och tårarna rann nerför kinden på min då 70-åriga farfar.
Det var ofta så, farfar visade känslor när det gick bra för Sverige i skidåkning.
Under svensk skidåknings storhetstid på 80- och 90-talet blev också det många känslosamma timmar tillsammans vid tv:n.
Fotboll och hockey brydde han sig inte så mycket om. Frånsett när jag spelade fotboll, då var farfar ofta på plats.
Och på fullt allvar trodde han att jag en dag skulle spela i fotbollslandslaget.
”Fotbollssparkeriarbetare Niclas.”
Kallade han ofta mig.
Farfar har sedan många år lämnat oss, men varje gång det är dags för ett mästerskap i längdskidor påminns jag om tiden med honom. Farfar och jag, men också Lundbäck, Wassberg, Svan och Mogren.
En tid jag saknar och dessvärre visar inte mina två söner, eller dotter, samma intresse för den fantastiska sporten som ligger oss svenskar så varmt om hjärtat.
Hetast just nu.
Svenska Skidspelen är i gång, dock publikfritt den här gången…
Kallast just nu.
Vädret.
