ANNONS

Eva Lindberg har jobbat som polis i 37 år varav de senaste sex åren i Norberg. “Polisyrket är roligt och varierande och jag trivs i Norberg”, säger hon.
Foto: Rose-Marie Eriksson

“Det är ett roligt och varierande jobb”

Polisyrket kantas ofta av föreställningar om mord, bankrån och att jaga inbrottstjuvar. Så kan det förstås vara, men för Eva Lindberg, kommunpolis i Norberg, handlar hennes jobb lika mycket om att hjälpa och att vara en trygghet för kommuninvånarna.

– Jag jobbar förstås brottsförebyggande men i övrigt handlar det om att finnas till för kommuninvånarna, säger hon.

Vi träffas över en kopp kaffe på ett av Norbergs caféer, vi håller avstånd även om Eva Lindberg har antikroppar mot covid-19.
– Ja, nu mår jag bra och det är väl bara luktsinnet som inte har hunnit ikapp riktigt. Men det har varit en utdragen sjukdom, säger hon.
Eva Lindberg är född och uppvuxen i Gäddede, en liten ort i Jämtland, och att hon skulle bli polis visste hon redan som 14-åring. På frågan vad som fick henne på de tankarna blir svaret:
– Jag hade en kusin som var polis och fick väl höra en del berättelser som väckte mitt intresse.
När grundskolan var avklarad sökte hon till gymnasiet som låg 14 mil från hemorten. Med tanke på avstånden så bodde hon på elevhem i veckorna och åkte hem på helgerna.
– Det var en rolig tid och det blev mycket musik, dans och kul umgänge på elevhemmet.

När det treåriga gymnasiet var avklarat sökte Eva direkt in till polishögskolan. Hon gjorde testerna i Härnösand och blev sedan kallad till intervju i Östersund.
– Det här var 1980 samtidigt som jag var på sjukhus och väntade på en operation, så då drog jag tillbaka min ansökan. Sedan dröjde det till 1984 innan jag sökte på nytt, säger Eva och fortsätter:
– Hade jag gjort klar ansökningen 1980 hade jag hamnat i Stockholmsområdet, men fyra år senare ville de ha kvar poliserna runt deras hemort och så blev det.
Eva Lindberg började jobba i Sundsvall och blev kvar i Västernorrland i 25 år där hon bland annat blev den första kvinnliga kommissarien.
– I drygt tio år jobbade jag också i yttre tjänst. En period jobbade jag som yttre befäl i Härnösand och innan jag blev chef var jag vakthavande befäl på länskommunikationscentralen. Men det var ute jag ville vara och 1996-1998 varvade jag mellan inre och yttre tjänst.
Så småningom, år 2011, flyttade hon och maken till Västmanland och Norberg där Eva Lindberg fortfarande bor. Maken, som också var polis, dog för två år sedan, och Eva har också förlorat en son.

– Sonen avslutade sitt liv när han var drygt 22 år, och det var precis innan vi flyttade hit. Saknaden och tomheten efter ett barn går aldrig över, men man lär sig att leva med det. Idag har jag en dotter och två barnbarn i Sundsvall och de skänker mig mycket glädje.
Eva har också funnit kärleken på nytt, och under inledningen av deras förhållande upptäckte de att deras liv har flera paralleller.
– Vi gick polisskolan tillsammans och han, precis som jag, hade varit gift i 30 år när han förlorade sin fru, precis som jag hade förlorat min man. Dessutom har vi barn som är födda samma år, 1988 och 1990, säger Eva med ett litet leende.

Efter flytten till Norberg började Eva att jobba i Fagersta där hon blev kvar till 2015 då hon gick vidare som kommunpolis i Norberg och i Skinnskatteberg. Det var för övrigt samma år som polisens omorganisation trädde i kraft, vilket innebar att man gick från 23 myndigheter till en myndighet och sju regioner.

Hur är det att jobba på orten där man bor?
– Jag tycker det är en fördel, och jag tycker om det här genuina på en mindre ort och att få vara en del i samhället.
Genom projektet Kvinna in i Sverige hjälper Eva Lindberg även nyanlända kvinnor in i samhället. Annonsbladet har tidigare skrivit om projektet som fortfarande pågår och avslutas i november.
– Nu kör vi via länk och varje onsdag har vi språkpromenad. Då delar vi upp deltagarna så att de går tillsammans med någon som inte pratar samma språk. Språket är nyckeln in i samhället och att vara förälder till sina barn, och inte tvärtom.
– Idag har min roll ändrats från att ha varit den som informerar till den som håller i samtalet och ställer frågor. Vi har exempelvis pratat om jämlikhet och det skiljer sig stort beroende på vilket land man kommer ifrån.
Medborgarlöften är annat som ingår i Eva Lindbergs uppdrag, och hon berättar att de har skrivit på för 2021-22.
– Vi utgår från här och nu där trygghet är den röda tråden och vi tittar på tre månader i taget.
Pandemin har bidragit till att det är lugnare ute på gatorna, men Eva påpekar att det är individuellt hur man upplever trygghet/otrygghet.
– Jag har ju en helt annan bakgrundsbild än vad exempelvis du har. Men det är den upplevda tryggheten som räknas.
I pandemins spår har det mesta satts på paus, bland annat trygghetsvandringar med unga.
– I vanliga fall genomförs trygghetsvandringar av det lokala brottsförebyggande rådet tillsammans med ungdomar från fritidsgården Unkan. Då visar ungdomar på platser som de upplever som otrygga, och unga vill se fler vuxna ute, dock inte egna föräldrar, säger Eva och ler.
I augusti är det 37 år sedan Eva Lindberg började som polis, och på frågan hur arbetet förändrats över tid blir svaret:
– Det har hänt mycket sedan jag började, och förutom omorganisationer har det blivit ett hårdare samhälle.

Vad har varit jobbigast, eller svårast?
– När jag började som polis åkte vi på de flesta dödsfall, och det tyckte jag var jobbigt. Jag kan fortfarande se bilden av det första dödsfallet jag åkte ut på. Sedan är det alltid svårt när barn är inblandade, det blev också mycket jobbigare efter att jag själv fick barn.
På frågan om hon stött på fördomar på grund av att hon är kvinna blir svaret nekande.
– Nej, det kan jag inte påstå. I det stora hela har jag alltid blivit bra bemött och i vissa fall har det nog varit en fördel att vara kvinna, säger Eva och tillägger:
– Jag trivs med att vara polis, det är roligt, och ingen dag är den andra lik.

Har du upplevt hot?
– Nej, inte mer än att någon slängt ur sig något i stundens hetta. Däremot riktades hot mot maken så att vi fick leva under skyddad identitet ett tag. Och det var också en erfarenhet. Det är så mycket som påverkar, vi kunde exempelvis inte hyra filmer eller köpa telefon till dottern eftersom vi inte fanns någonstans.
Idag jobbar Eva Lindberg hemifrån, och det fortsätter hon med så länge pandemin är ett faktum. Restriktionerna har också bidragit till att hon inte kan utöva sitt största intresse, nämligen körsång. Eva är med i kyrkokören i Karbenning och i Norberg samt Belladonnakören.
– Jag har sjungit i kör sedan jag var nio år, så det är en stor saknad nu när vi inte kan träffas och sjunga. Det blir en livslång vänskap med körmedlemmarna. Sedan är det så roligt med det stora åldersspannet med deltagare från 15 år och upp till 80 år.
Jakt är ett annat intresse, och Eva jagade mycket förr men inte idag. Hon bor i hus men är inte speciellt intresserad av odling.
– En anledning är att jag alltid har jobbat heltid, men trädgård och odling är säkert något jag kan ägna mig åt när jag slutar att jobba.
Det kommer nog att dröja för Eva Lindberg, som fyller 60 år, har ingen tanke på att gå i pension de närmaste åren.
– Inte som det ser ut idag alla fall, och så länge jag är frisk vill jag fortsätta att jobba. Livet har lärt mig att vara här och nu så jag jobbar på så länge jag kan.

Eva Lindberg
Jobbar: Kommunpolis i Norberg/Skinnskatteberg.
Ålder: Fyller 60 år i år.
Bor: I hus i Norberg.
Familj: Sambo, en dotter och två barnbarn.
Intressen: Körsång och fiske. Är gärna ute i skog och mark.
Då blir jag arg: Orättvisor och när någon blir illa behandlad.
Det gör mig glad: Privat är det att få umgås med nära och kära. I jobbet blir jag glad när någon jag jag mött i ett missbruk lyckas ta sig ur och gå vidare i livet.
Äter helst: Jag äter det mesta, men en riktigt god köttbit är det bästa.

Dela på facebook
Facebook

ANNONS

Reporter

ANNONS

ANNONS