I min ungdom var det dock mycket skidåkning och då ivrigt påhejad av farfar. Han ville att jag skulle bli den nya Sixten Jernberg.
Men jag var aldrig nära, min skidåkning stannade på gärdet och i skogen hemma hos farfar och farmor. Men där avgjordes många mästerskap. I detta fall i mitt huvud – när jag kom runt ladan och närmade mig ”målet” refererade jag loppet högt och allt som oftast var det svenskar som vann.
”Och här kommer Lundbäck och frågan är om han ska hinna. Ja, det gör han!”
Skidåkningen var en stor del av mitt liv och till slut följde jag med grannen och hans två pojkar på en träning med den lokala skidklubben.
Så mycket mer än så blev det dock inte.
Inte heller fick alla jobbresor till Vasaloppsstarten i Sälen mig att inhandla ett par skidor.
Det trots att jag vid flera tillfällen lovat att jag någon gång ska genomföra de nio klassiska milen.
”Du är ingen riktig karl om du inte har åkt Vasaloppet!”
Sa ofta min vän ”Bolle” Eriksson när vi rapporterade från Vasaloppet.
Men det är aldrig försent och kanske står jag på startlinjen om ett år. Jag har i alla fall kommit så långt att jag lovat min hustru Petra att köpa ett par skidor. ■
