ANNONS

För Falusonen Andreas Almqvist utgör stadsdelarna Slätta och Herrhagen mammas gata tillika kärt omhuldade kvarter.
Foto: Sonny Jonasson

Artikelserie – ”Mammas gata”: “Den här stadsdelen betyder otroligt mycket för mig”

FALUN Del 1 i en artikelserie med Falukvarter och lokala livshistorier som ledmotiv. Barndomens bus, ungdomens äventyr, vuxenlivets värden. På mammas gata. I familjetäta Slätta samsas villor och radhus med minicentrum och skogsbryn. En stadsdel i nordvästra Falun med 45 års minnen i fotoalbumet. Här lever Andreas Almqvist. Här fostras mål och mening formad i geografiskt betingad kärlek. – Kan inte tänka mig att bo på någon annan sida av staden, konstaterar Andreas, som också författat novell av magin i uppväxtens Slätta och Herrhagen.

Andreas föds 1974 och tar sina första steg i familjens lägenhet på Herrhagsvägen 11.
Sedermera går flyttlasset några kvarter i västlig riktning till Slättas vid denna tidpunkt nyskapade område 4.
Här, i det ypperligt trivsamt positionerade och av röda och grå nyanser präglade huset bor föräldrarna än i dag kvar.
Att förbli stadsdelen trogen är något som går i arv hos Andreas.

Den nu 46-årige Almqvist – till yrket lärare på Hälsinggårdsskolan – bor blott några glada stenkast bort med barn, sambo och katter.
– Mamma och pappa är några av väldigt få som fortfarande bor kvar här sedan 1980.
– Av mina barndomsvänner är det ingen som i dag bor i den här stadsdelen, men flera har dock återvänt till Falun efter att ha gjort såväl kortare som längre utflykter till Stockholm, utvecklar Andreas, som också har fyra år yngre brodern Henrik stationerad i huvudstaden.

För Andreas är emellertid Falun, i synnerhet Slätta och Herrhagen, fundament för vad som varit, det som nu är och vad som månde bliva.
Rötterna är urstarka, och bara till finessrika fragment nostalgiskt nystade.
Lejonparten är här och nu. Med en i allt väsentligt genuin och kärleksfull koppling till den lokala särprägel som kännetecknar den Almqvistska relationen till Slättaområdet.
– Jag trivs så väldigt bra här, och jag kan ofta känna starka intryck från gamla tider.
– “Där gjorde jag si, där gjorde jag så, där var hon och han med, där hörde jag den och den låten för första gången”. Och så vidare, skrattar Andreas.

Uppväxten här skapar en både inre och yttre värld som till dags dato lever kvar i honom.
Här omfamnas såväl viktiga skogsbryn, symbolstarka stenar, läskiga lador, nattliga rollspelsmaraton och inte minst starka vänskapsband.

Om detta och mycket annat skriver Andreas i en nyligen nedpräntad betraktelse av lika generöst anekdotmättad som känslorik karaktär.
Novellen presenterar sig som “Tankar, händelser och reflektioner kring upplevelser som barn och ung i Falun cirka 1980-1995. Detta med tyngdpunkt på områdena Slätta och Herrhagen”.
– En för mig fantastisk epok som jag bär med mig. Tycker om att skriva och komma i nära kontakt med det som var då, och hur det än i dag påverkar mig positivt.
– Det är en känsla som etablerats och förstärkts under lång tid. Och när man skriver något av det här slaget så blir det även tydligt hur mycket Falun förändrats, hur mycket det har byggts och att åren sannerligen går, säger Andreas Almqvist.

Och landar i ett konkret exempel.
– Minns mina kassettband, sådana kassettböcker, med “Star Wars”. Och nu har jag barn som är i samma ålder eller till och med äldre än jag var då. Att jag parallellt med allt det här har blivit så gammal, hur gick det till, funderar han och kliar sig i skäggstubben samtidigt som ett underfundigt leende lurar i mungiporna.

Han utvecklar rörande sin skrivande insats, där stora sjok verklighet samsas i en av Andreas varsamt vårdad framställan.
– Det är både utmanande och spännande att försöka knyta ihop allt, och jag tilltalas av det här att bygga små tidskapslar över föremål, händelser eller tidsepoker.
I dessa fysiskt formade tidskapslar ryms i Andreas ägo bland annat välbevarade artefakter av styv populärkulturell sprängkraft. Däribland eftertraktat lego, ett digert uppbåd av Iron Maiden-album och första numret av serietidningen “Hulken” i så kallat mint condition.
Andreas drar upp longsleevens ärm ett par decimeter och exponerar därtill en på höger underarm väl exekverad tatuering. Gaddningens motiv i fråga manifesterar figurer bekanta från tecknade tillika fantasi- och kunskapsladdade tv-serien “Det var en gång – rymden”, från 1982.
Ett kärt minne från barndomens fängslande seanser framför en television som lät underhållning och lärande knyta hymnens animerade band.

I det stora hela stod dock allt som oftast Andreas och polarna själva för underhållningen.
Eskapaderna i hans strapatsrika “Tankar, händelser och reflektioner…” återges med stilistisk stringens och inlevelsemaxad passion.

En direkt magnetisk dragningskraft till den oerhörda magi som under livets första, säg, 3-20 år ofta bor i det enkla.
Barnets fritt möblerade sinne och relationen till vänner.
Gemenskap, trygghet, äventyr.
En idé om livet.
– Det är så otroligt mycket som hänt här. Sådant som delvis gjort mig till den jag är, kontemplerar Andreas och berättar vidare om det han också förtäljer i skrift.
Tidiga prestationer på järnhästen lämnar visuella intryck i dubbel bemärkelse.
Ont gör det också.
– När område 5 här i Slätta skapades var vi ofta och cyklade där när byggandet var slut för dagen.
– Minns det hela som väldigt speciellt. På marken vilade husens betongplattor och över dem reste sig spretiga träskelett. Där drog jag omkull på cykeln och fick ett ärr på knäet som är synligt än i dag, skrockar Almqvist.

På andra sidan Herrhagsvägen återfinns alltjämt Slätta Gård, vars närliggande lada var föremål för flertalet gåshudsgalopperande episoder.
– Ja, den var otäck. Vi etablerade en skräck för damen som bodde där samt hennes söner och hundar. Vi var där inne i ladan och smög runt, och så triggade man i gång varandra varpå vi sprang därifrån allt vad vi orkade, skrattar han.

Andra nedslag i ett uppslagsverk med hittills 46 actionstinna kapitel omfattar därtill en myckenhet av musikalisk mumma.
– Minns särskilt när min vän Per Hjerp runt 1986-87 introducerade mig för Beastie Boys “Licensed to Ill”. Grymt häftig upplevelse och jag tyckte det var så jäkla coolt att han hade den plattan redan då, i vår unga ålder.
När ungdomsliv så smått tassade kring vuxenterritorium styrde Andreas Almqvist och en skara bundsförvanter inte sällan ned i källaren i stället för ned till centrum och klassiska vattenhålet “Shoppen”.
– Vi kunde sitta i den där källaren i tjugotimmarspass och lira “Drakar och demoner”, upplyser Andreas.
Och fortsätter:
– Det var ett viktigt och sjukt roligt spel. Vi rökte cigg, käkade koffeintabletter, lyssnade på folkrock och Bo Hansson. Och spelade, och spelade.

I skrivande stund har Andreas inte sjösatt metod för om och i så fall hur han ska publicera sin lokalt laddade novell.

Tills vidare tipsas potentiellt läsglada att höra av sig direkt till honom, så ombesörjer han att ett exemplar detaljrik Slätta-Herrhagen-historia landar hos vederbörande.
Kan du bo någon annanstans i Falun?
– Kan kanske tänka mig att flytta till ett annat hus någon gång, men inte till en annan sida av staden.
– Gjorde för många år sedan en kortare sejour på Slaggatan, men det blir inga fler upptåg av det slaget. Den här stadsdelen betyder otroligt mycket och ligger mig så varmt om hjärtat, säger Andreas Almqvist.

Dela på facebook
Facebook

ANNONS

Reporter

ANNONS

ANNONS