Herbert Seil och hans hustru Britta har bott på Mattsbogatan i Avesta i 60 år. Nästan lika länge var han aktiv i Avesta föreningsliv.
Foto: Niclas Bergvall

Avestaprofilen Herbert Seil har fyllt 90 år – ”Jag är envis”

AVESTA. Han kom till Sverige för snart 70 år sedan för att arbeta. Men någon återfärd till Tyskland blev det aldrig för Herbert Seil. I stället ägnade han en stor del av sitt liv åt Avestakorpen och åt föreningslivet i Avesta. Nyligen fyllde han jämnt – 90 år. – Jag har tänkt ”jag ska fan i mig bli 90 år” och det gick vägen.

Nyligen fyllde en av Avestas föreningsliv största genom alla tider respektfulla 90 år.
Och det är väl så – den som inte vet vem Herbert Seil är har kanske inte så bra koll på den lokala historien.
Känner du dig som 90 år?
– Ha ha! Nej, det gör jag inte. Men min kropp känner av åldern. Jag hör lite dåligt, sedan har jag drabbats av grön starr, säger Herbert.
– Men jag har tänkt ”jag ska fan i mig bli 90 år” och det gick vägen. Jag är envis.

När vi börjar prata minnen från en svunnen tid så har Herbert massor att berätta. Inte så konstigt med tanke på allt han varit med om.
– Jag har bra minne, men inte i detalj. Men jag har sparat varenda urklipp från tidningar. Förr skrev Avesta Tidning om allt, men så är det inte längre. Det är synd, säger han.
Att säga att Herbert Seil är en av de största genom alla tider i Avesta föreningsliv är inte att överdriva. Han har betytt oerhört mycket på många sätt.
Hur hann du med allt?
– Jag funderade aldrig på det. Allt hänger på om man ska lyckas eller inte. Men jag fick alltid gensvar i det jag började med.

Avestakorpen var han med och startade 1958. Som mest hade föreningen 16 sektioner. Störst var volleybollen.
– Det var gubbar som inte trodde på det: ”Ska du hålla på med den där frökensporten?” sa de. Men det gick bra och vi hade som mest 75 lag på volleybollens dag. Vi var störst i hela Sverige.
Det här med volleyboll och Herbert Seil är värt att eget kapitel. Under många år drev han och fru Britta volleybollkorpen.
– Det var en en hel del att tänka på, men det hade inte gått utan Britta. Hon har hjälpt mig med mycket, berättar Herbert.
Numera är aktiviteterna i Avestakorpen få, störst är tipspromenaden på söndagar.
– Det är förstås tråkigt att det inte går att få fart på korpen, men det finns så mycket annat som konkurrerar numera.

Det är cirka 15 år sedan som Herbert slutade i Avestakorpen. Han lämnade över till några andra, men antalet utövare fortsatte att minska och till slut lades mycket ner.
– Det är många år sedan som korpvolleybollen slutade.
Många minns nog Volleybollens dag när många lag samlades under en dag för att spela.
– Det var fantastiskt och de som tidigare bott på orten kom hem och spelade. De tog semester för att kunna vara med.
Hur många lag var det?
– Vänta jag ska fråga Britta, säger Herbert.
– Britta! Hur många lag var med?
– 75 lag, svarar Britta.

Herbert berättar med entusiasm om dessa dagar. Och med kärlek!
– Det var roligt och aldrig blev det något bråk eller tjafs.
Frågan man ställer sig är: Hur gick det till att organisera dessa speldagar?
Svaret jag får innehåller både humor och sanning.
– Det var kanske den tyska envisheten (ha ha).
Saknar du tiden inom föreningslivet?
– Nej, det har gått för många år.
Till Sverige kom Herbert 1952 för att arbeta och det fanns inga tankar på att 69 år senare skulle vara kvar i norra Europa. Men så blev det.
Är du mer svensk nu?
– Ja, det kan jag säga. Jag har bott här i så många år.
Om Sverige och Tyskland möts i fotboll, vilka håller du på?
– Sverige. Och jag gillar Zlatan. Han säger vad han tycker.

Herbert är född 1931 och var åtta år när det andra världskriget startade.
Vad minns du av krigsåren?
– Jag var ung, men visst finns det minnen. Bland annat att vi marscherade med uniformer, då var jag kanske 12-13 år.
Han växte upp i en by i norra Tyskland, 20 mil från Hamburg.
– När Hamburg bombades lyste det upp på natten och man kunde läsa tidningen i ljuset. Men vi klarade oss från bomber där vi bodde, minns han.
Den då unge Herbert visste förstås inte vad vi vet i dag om historien.
– Det var bara att hålla käften som liten pojke, gjorde man inte det åkte man dit, berättar han.

Väl i Sverige fick han först två barn, Monica och Rolf, med en kvinna. Men den stora kärleken träffade han på en dans i Möklinta 1966: Britta.
– Vi har hållit ihop i alla år och vi har en son som heter Kenneth. Han är 51 år och arbetar som musiklärare i Avesta.
Herbert har sin fyra år yngre bror kvar i byn där han växte upp och resorna till Tyskland har varit många genom åren.
Och tyskan sitter kvar.
– Naturlich, den tappar man inte. Jag brukar prata tyska med Britta här hemma.

Han har alltid varit sportintresserad och han kollar en hel del på tv.
– Jag har tyska kanaler som jag kollar på och varje kväll klockan kvart i tio tittar jag på nyheterna.
Fotboll är favoritsporten och Hamburger SV är hans lag.
– Nu är det på väg upp i Bundesliga igen.
Skidåkning är fru Brittas favoritsport, men då tittar inte Herbert.
– Nej, inte en enda gång. Det är för stereotypt, det händer ingenting.

Men Herbert är också politiskt intresserad och under vår pratstund blir det en hel del prat om vad som händer i vårt land.
– Politik intresserar mig, men jag hoppade aldrig på och blev aktiv. Men det var flera av mina vänner i Korpen som blev det, berättar han.
När han nyligen fyllde 90 år gick det inte att ha någon stor fest på grund av coronapandemin
– Men mina barn Monica, Rolf och Kenneth var här hemma hos oss och åt tårta, berättar Herbert Seil.
Det finns mycket mer att berätta om Herbert, bland annat att han erhållit Korpens högsta utmärkelse som heter Carl-Albert-plaketten. Men han har också fått fått ta emot Riksidrottsförbundets guldnål.
Det är få förunnat.

[YouPlayPlaylistPlayer video="2847" floating="3" ap mute pl=764 nt=10]
Facebook

Populärt på webben

Reporter

Snabblänkar

ANNONS

Läs senaste numret av Lokalt i !

Artiklarna i E-tidningarna går även att lyssna på!

ANNONS