Som låter hjärtats ljus skina över hårdrockstornadon “Justice elite”.
– Den hårdare musiken har präglat hela mitt liv och det känns fantastiskt att vi nu får så enormt bra respons, framhåller vokalisten Christer Wahlgren.
2 plattor på 1 år. Den tredje är i görningen.
En kvintett kvalitetspatinerade musiker fördelade på Ludvika, Falun och Borlänge.
Meritförteckningen bågnar av dåd under flagg för Astral Doors, Månsson All Stars och Ambassadors of the Sun.
Christer Wahlgren, frontman med ett röstomfång lika högt och lågt som i fallet Njupeskär, vad är det som händer?
– Ja, det kan man fråga sig, skrattar han från sitt högkvarter i Saxdalen där Freaks and Clowns också nyttjar studioriggen i källaren.
– Det känns både surrealistiskt och fantastiskt att vi får så enormt bra respons på nya skivan. Det ramlar in topprecensioner från Singapore, Japan, Indien, USA… det är helt otroligt, konstaterar en lycklig vokalist.
Nya skivan bär alltså titeln “Justice elite” och når hörselgångar i himmel, helvete och på hyllplanet däremellan under försyn av Metalville Records.
– Den är ett stort steg framåt och vi har medvetet försökt skapa vassare hookar, starkare melodier och mer tyngd, förklarar Christer.
Materialets natur skulpteras i musikalisk form och formuleringar av firma Wahlgren/Johan Lindstedt (trummor), och passerar sedan ett nyans- och klangberikat fläskfilter iscensatt av gitarristerna Mathias Henrysson och Mats Gesar samt basisten Ulf Lagerström.
Christer utvecklar rörande bandets höga arbetstempo.
– Vi har bra energi och känner att det bara är att köra på. I den här åldern finns det ingen tid att spilla, så nu blir det jävlar i mig hårdrock för hela slanten, skrattar han.
Musik i allmänhet och hårdrock i synnerhet är härav också ett bärande element i Christer Wahlgrens livsresa fram till i dag.
Freaks and Clowns eldfängt intensiva, stämningsladdade tolkning av genren är diplomerad av såväl egen identitet som ömsinta hyllningar till gebitets urfäder.
En med daladynamit försedd, fantasifullt kritad kreativitetskarta hinner över 12 låtar och 49 minuter dra en och annan välriktad vinkning och blinkning till såväl Judas Priest, Accept och Skid Row som flertalet andra riddare längs rockens ryggrad.
– Udo Dirkschneider är en stor inspirationskälla för mig, betonar Christer.
Och slänger ett stillsamt reflekterande öga i backspegeln.
– Jag var punkare i 12-13-årsåldern, men klev sedan rakt in i 80-talshårdrocken och blev kvar där. Det är grunden i all musik jag gör, och musiken är och har alltid varit mitt levebröd. Jag kan inget annat, flinar han med mungipor som i bandsammanhang förstärks med lömska “Jokern”-attribut.
– Ja, nu kör man med ansikte, smink och hela skiten, men jag går ju inte ned på Konsum så här, skrattar Christer.
Och byter frekvens till en lika livfull men mer innerlig ton.
Anledningen är känslostarka semiballaden “The end song”.
– Den är skriven som en sista hälsning från min bortgångna mamma. Till oss som är kvar. Ett försök att skapa något positivt ur sorg.
– Allt jag skriver kommer från hjärtat, men den här är givetvis väldigt speciell.
