ANNONS

“Hej, hej, hemskt mycket hej!”

Hej! Hur svårt kan det vara? Att säga de där tre bokstäverna, alltså? En del människor kan lägga hur mycket energi som helst på att undvika att heja.

Man kan låtsas tappa något, fälla ner solskyddet i bilen eller plötsligt få syn på något oerhört intressant i fjärran. I stället för att bara titta på den man möter och säga ett enkelt hej.
Jag minns när mina barn var små och satt i vagn eller höll mamma i handen i någon kö. Då hände det titt som tätt att barnet ville prova sin röst och sociala förmåga genom att heja på personen framför eller bakom.
Och visst hejade de flesta, men det fanns också åtskilliga tanter och farbröder som knep ihop munnen, stirrade rakt fram och verkade tänka: ”Jag känner inte den ungen och då hejar jag inte. Punkt, slut.”
Helt obegripligt.

Visst finns det fall när man är osäker på om det är läge att hälsa. Ska man till exempel heja på någon man kanske gått på samma skola som men aldrig pratat med? Eller personen som kompisen var avståndsförälskad i på 1980-talet? Eller den där människan som känns så väldigt bekant (och som man sekunden efter hejet minns jobbar på Systembolaget)?
Ja, visst kan det bli lite pinsamt att heja ”fel”, men det är så mycket enklare att vid tveksamma fall göra det än att låta bli. Och framför allt ska man alltid heja tillbaka!
En obesvarad hälsning skapar en obalans som skaver långt efteråt.
Hejandet skiljer sig geografiskt och har naturligt nog med storleken på orten att göra. Man kan inte hälsa på varenda en man möter på Kupolen, till exempel. Men möter man någon på trottoaren i Söderbärke, ja, då säger man hej – även om man är säker på att man aldrig sett vederbörande förut.

Även i Borlänge där jag bor märks det skillnad beroende på var och i vilket sammanhang människor träffas. Till exempel har jag upptäckt att alla som jag och mina arbetskamrater möter på våra lunchpromenader hejar. Kanske är det chefens myndiga och uppfordrande första hej, som gör att de inte törs annat än att svara. Men jag vill tro att det är frivilligt, att de tycker att det är trevligt att hälsa. För det är det, ju! Och man blir glad!
Därför försöker jag också heja på stor och liten, på katter som går på min gård – trots att jag inte vet vad de heter. Och minst en gång om dagen hejar jag på Grace ”Gräjsan” Florence, min robotgräsklippare.

Fotnot: Hej, hej, hemskt mycket hej från 1987 var en av synthpopgruppen Hemliga byråns mest kända sånger.

Dela på facebook
Facebook

ANNONS

Reporter

ANNONS

ANNONS