ANNONS

“Strösslar kilovis med kärlek över kiosken”

Kiosken. Ett minimanifest för trivsel och förnödenheter. Ack, ja… trygghetens ömma famn värmer en frysknottrig oktobersjäl och dåtida dagars drömska skimmer speglas i min för varje år lite mer vindpinat tärda och envist tilltagande 40-pluslook. Vore jag luggägare hade denna krusats av nostalgins näpna vingslag.

Nog för att dagens minilivs och allehanda fikafenomen riggar rejäla register av mumsigt moff, kaloritjoff och långa rader av gotte.
Men det är inte där den lilla gelatin- och senapsmarinerade skon klämmer.
Det är något annat, en känsla. Eller snarare förnimmelse av en bitvis svunnen sådan.
Som inslag i närmiljö för både betongbarn och landsbygdsungar vill jag tro att kiosken har flerdimensionell betydelse.
Dessa små kuber av möjligheter är i min mening än i dag bärare av muntra manér.
Vardagskalas, barndomslyx.
Gemenskap.
”Vi ses vid kiosken.”

Jag är uppvuxen i Ludvika. Under 80-talet byggs en bastant bank av solid glädje och mervärden kopplade till stadens kiosker.
Åskådarplats när LHC:s A-lag spelar ishockey i ABB-hallen är tilldragelser som för undertecknad är åtminstone i närheten av vad religion kan vara för vissa andra.
I periodpauser från draman regisserade av lokala legendlirare som Thomas Fältsjö, Mikael ”Mugen” Johansson, Per Sundbye och Michael Lerbrink formas konstellationer av snasktaggade pojklagsspelare som i ett moln av minusgrader gör ett varv i vändkorsen och halkar mot Hillängskiosken.
Vingummipistoler, Dragsterpastiller, banankolor och – om den i syslöjden egenhändigt skapade plånboken innehöll temporära superkrafter – kanske till och med en käftvältande ostburgare.

Upplevelsekapital likt detta skänks mig också via Pelles kiosk (vars skinkmästartoast om det finns någon rättvisa borde utses till världens åttonde underverk), Boomerang på Ludvika gård,”Brandtens” och kiosken intill Folktandvården i Smedjebacken.
”Runda kiosken” i Falun som numera hittas i annan regi vid Knutpunkten.
Med många flera.

I backspegeln kan konstateras att gemenskapens innehåll övertrumfar godispåsarnas dito.
Känslan är att branschen i fråga kraftigt utarmats, även om vissa tappra daladynamos alltjämt säkrar fortet.
Kära kiosk, tack för allt. Jag hoppas att framtiden är din.

Dela på facebook
Facebook

ANNONS

Reporter

ANNONS

ANNONS